Man brukar säga så när man vaknat. Efter några månader i idet har vi likt björnen vaknat och är på humör att iaktta, delta i och kommentera förnöjsamheter och förtretligheter rörande landsbygden. Det sliter på krafterna att jobba ideellt jämt och ständigt, därför är det viktigt med vitaliserande pauser emellanåt. De två senaste vintrarna och somrarna har den mesta kraften gått åt till att förbereda och genomföra komedin och sommarteatern "Väsen på villovägar", publik- och kritikersuccén som spelades vid hällristningarna i Gärde för totalt 3300 åskådare. Ett sådant projekt tar många ideella timmar i anspråk och kräver en tids tomrum efteråt för att samla nya krafter. En krönikör hinner då bara samla på sig saker att bli arg på, inte skriva något. I allafall, under tomrummet, en kväll i februari, bjöd byalagets medlemmar sig själva på en trerätters middag samt underhållning av Trebadurerna. Ca 100 personer av 140 medlemmar slöt upp och firade att vi alla ställer upp så bra för Tångeråsen-Gärde, dvs för oss själva. Det var en kväll när vi fick känna oss duktiga och behövda och det var verkligen roligt att få umgås utan att behöva tänka på att dra in ytterligare någon krona till byalaget eller bygdegården för att få ihop pengar till att betala elräkningen med. Tack ska vi alla ha för allt arbete som läggs ner! Och alla är lika viktiga, alla som sköter kaffekokning, alla som städar, alla som gör arbeten till lotterier, alla som är med och spelar, alla, precis alla behövs. Det är grundbulten i att leva på landsbygden. Vi behöver varandra och ingen är mer värd än någon annan. Tänk om vi kunde få alla som sitter på makten att på ett eller annat sätt utgå från denna ytterst enkla ledstjärna. Tyvärr är det ju inte så. Det är som i Orson Wells "Grisfarmen", alla är lika jämställda men en del är mer jämställda än andra. Pengar, roten till så mycket ont, får några att tro sig kunna mer och behövas mer än andra; har man mycket pengar behövs man mer och kompetensen följer med, tror dom. Det är egentligen en usel investering eftersom man inte får ta med sig något när man går över på "andra sidan".

Kursen hos Sankte Per faller som en sten. Fet-Baisse, typ! Och ändå tycks en del personer aldrig få nog mycket pengar. Ondska kan ta sig många olika uttryck. Girighet är 2000-talets ondska och den personifieras av direktörer, såväl i privata som statliga företag. Det tycks inte finnas någon vilja från regeringen att arbeta mot detta heller.

För sjutton, statsministerns fru tillhör ju en av dom statliga bossarna och Gurra gillar pengar. Och så länge hönset, det f n högsta i Sverige alltså, blundar eller tittar åt något annat håll (kanske godset på Österlen) medan frugan kammar hem kosingen som du och jag betalar för, kommer fanatiska fantasiersättningar bara bli högre och högre. Just denna dekadens som girigheten idag tar sig uttryck i, är faktiskt början till ett samhälles förfall. Det mest kända "fallet" är Romarriket. Efter att de primitiva nordeuropéerna hade krossat detta mäktiga rike fortsatte dekadensen och girigheten av makthavare en tid, tills det slutligen havererade. Och detta pga av högmod, prestige och girighet. Historien upprepar sig alltid. Hur kan det bli så här? Hur ser det ut i huvudet på en direktör som har 50 mille i bonus? Och hur ser det ut i huvudet på en tjänsteman i kommunen som inte inser att det blir problem om man tar bort 16 tjänster i hemvården och anställer 8 chefer istället? Vilka störningar har man om man lägger ner en räddningstjänst längst ut i kommunen och har kvar 6 st inom en 2-milsradie? Varifrån kommer denna typ av hjärtlösa broilers?
Men det är ju så att många av oss vanliga människor som befinner sig i verkligheten och inte läser den via diagram, verkar tro att de som sitter på pengar och makt, ÄR kunnigare och sitter inne med lösningar och alltid verkar för allas bästa. Men så är det inte. Det har sagts på denna sida tidigare men det tål att upprepas; du som läser detta är lika mycket värd som någon annan och du kan saker herr Tjänsteman på kommunen eller fru Direktör inte kan, förmodligen mer. Så är det. "Vem har har fått dig till gå med böjd rygg och krökt nacke mitt i sommarn, vem kan klara någon sån´t?" som Ulf Lundell skaldar på plattan "Kär och galen". Men det finns dom som klarar det, som säger så, fast inte rakt ut. Och dom sover gott också.

Kämpa på o´landsbygdsbo!

Det är bra att man som nyvaken får skrika av sig lite. Iiiiiaaaaaaauuuuuuuoooohh!

Staffan Eriksson
Vice ordf
Tångeråsen-Gärde byalag
April 2006

>Tillbaka till Nyhetsarkivet