Staffan Eriksson
Tångeråsen
Mars 2004

Det kan vara väldigt tufft att vara glesbygdsbo, att bo i de här byarna som ligger lite ”utanför”, som inte har någon affär eller någon skola. Det är här skolskjutsarna tas bort först, vägarna ”underhålls” till minsta möjliga kostnad och bredbandet dras förbi om det ens når ända hit. Kort sagt, Tångeråsen-Gärde skulle kunna vara ett sån´t ställe där det endast bodde 3 pensionärer och där det vore ekonomiskt lönsammast för myndigheterna att låta byarna växa igen.

Men så är det inte. Här
spirar livskraften såväl filosofiskt och visionärt som rent fysiskt! Under denna vinter har 3 barn fötts, 3 barn på ett och samma år! Vidare har 2 unga kvinnor flyttat in och en barnfamilj på 3 personer som vi alla ”gamlingar” med rötterna flera hundra år tillbaka på samma gård, tar emot med öppna armar och hoppas att de skall trivas i byn. (Jag säger ”byn” trots att Tångeråsen och Gärde egentligen är olika
byar men vi bybor har alltid sett våra två byar som en.)

För sjutton, det är ju en befolkningsökning på 25 %! Inte ens Stockholm kan skryta med en sådan tillväxt, i allafall vad antalet mantalskrivna personer beträffar! Det är inte illa och håll med om att det talar emot
alla fördomar om att det borbara pensionärer på landsbygden!

Det finns en gemenskap i Tångeråsen-Gärde som i och för sig inte är unik för denna sortens byar men ändå inte är så vanlig. Vanligtvis är det en handfull eldsjälar som gör allt idéellt jobb i en by medan resten antingen stannar hemma eller i sämsta fall går efter och kritiserar och talar om hur man skulle gjort istället. Det här fenomenet är dock vanligast i större byar som är lite för stora för att den där riktiga gemenskapen skall infinna sig.

Nog är det så att, från
byar som är större och befolkningsmässigt högre i skalan, förlitar man sig mer på att myndigheterna tar hand om problemen; de sköter snöskottning, håller med kommunalt vatten och avlopp, de sköter diverse
anläggningar osv. I byar som Tångeråsen-Gärde måste vi ta tag i saker själva om det skall hända något. Här går man och kvinna ur huse om det är något vi behöver göra en kraftansamling för.

I augusti förra året t ex hade vi avsatt en söndag för att iordningställa en rastplats vid
infarten till byarna. Kl 10.00 startade vi verksamheten och 25 personer mellan 2 och 75 år utrustade med med hackor, spadar och en traktor,
fanns på plats och arbetade intensivt och målmedvetet. Inte illa med tanke på att det inte är just mer än 40 personer som bor i byarna. Att ställa upp på detta var högst frivilligt och idéellt förstås men det
avskräckte inte. Tvärtom, en stor gemenskap infann sig och kaffepausen med grillning av hamburgare satte pricken över i och man åkte hem på
eftermiddagen trött men nöjd trots att man inte tjänat en enda krona på arbetet. Den känslan tror jag inte man får i en stad.

Det har hänt en hel del i Tångeråsen-Gärde de senaste åren. År 2000 och 2001 genomförde vi föreställningen ”Pilgrim på vift”, något som blev en nytänding för oss. Elin Olsson skrev manuset och visade sig vara en fantastisk manusförfattare och en mycket duktig regissör och inspirerade oss alla med sin entusiasm. Hon härstammar från Tångeråsen och vi tyckte det var roligt att ha en manusförfattare som har rötter i byn.

Vidare har bilväg till hällristningarna byggts, ett timrat hus vid hällristningarna uppförts och som nämnts har en rastplats iordningställts på Valla strax före infarten till Tångeråsen-Gärde. Det är ännu flera saker som ej är färdiga; huset skall färdigställas,
platsen kring hällristningarna är ännu ej helt färdig och rastplatsen har några timmars arbete kvar innan den är fullbordad.

Samarbetet med
Länsstyrelsen och Krokoms kommun har förstås varit viktigt och i högsta grad nödvändigt för att dessa projekt överhuvudtaget skulle vara möjliga att genomföra. Folket i byn har bidragit idéellt med arbetskraft under många timmar i dessa projekt.

Framtiden då? Ja, vi har något mycket spännande vi tänker genomföra i sommar. Elin Olsson (Sandelius heter hon förresten idag efter att ha gift sig) har skrivit en ny teaterföreställning åt oss som vi håller på att repa för fulla muggar. ”Väsen på villovägar ” heter detta projekt och handlar om att alla har en uppgift att fylla vare sig man är väsen eller människa. Har man ingen uppgift kanske man tappar sugen...

Mycket humor och en del orginalmusik utlovas i denna annorlunda historia, men som åskådare bjuds du även på ett visst mått av allvar och eftertänksamhet. Premiären äger rum midsommarafton kl 21.00 och 6 föreställningar är inplanerade. Även denna gång är platsen vid hällristningarna i Gärde, Offerdal. Denna magiska plats vid 7000 år gamla hällristningar som kanske berättar något mer än det vi kan se och höra med våra sinnen....

Det är dom här sakerna som gör att man inte tröttnar trots allt idéellt arbete vi ”glesbygdare” lägger ner helg efter helg, semester efter semester år ut och år in. Belöningen är gemenskapen och värmen, sån´t som inte går att värdera i pengar och känslan över att ha åstadkommit något som är bra för andra och inte bara sig själv för egen vinning.

Viktigt är också att vi vågar se framåt. Det är naturligtvis viktigt att bevara det gamla för eftervärlden men vi på landsbygden får inte vara så rädda för förändringar, vi utmålas ju ofta på det sättet i pressen, traditionalister som säger NEJ till allt nytt. Det finns en stor risk om vi inte vågar bygga nytt, bryta upp och göra om, tänka nya tankar i okonventionella banor. Det är då våra byar blir monument över det som varit och vem vill leva i ett museum? Det gamla måste finnas men måste även ge plats åt det nya. Det som alltid varit tradition måste kunna leva sida vid sida med det som kanske kommer att bli tradition i framtiden, dvs det som skapas i nuet.

Låt oss därför bevara det som varit, hoppas på framtiden men leva i nuet!

Vi ses!

Läs mer om saker som har hänt i byarna i vårt arkiv.

>Tillbaka till Nyhetsarkivet