Många tycker inte om hösten eftersom den är mörk och kall. Men hösten är tiden då man skördar vad man tidigare sått och vad är mera tillfredsställande än att rycka upp blasten på "peran" som sattes i början av juni för att konstatera att en (1) potatis plötsligt har blivit tio och hinken fylls snabbt med härlig ekologisk King Edvard. Eller alla blåbär sprängfyllda av antioxidanter som är bra för både ögon och allmäntillståndet. För att inte tala om alla lingon som lyser rikligt med sin närvaro denna höst. Och det bästa med allt detta lokala vegetabiliska guld är att man vet att det inte är besprutat eller behandlat med något kroppen inte är gjord för, detta är livskvalitét! Mediabilden av oss lantisar är ju att vi dricker hejdlöst med hembränd sprit, men faktum är att vi orkar inte med dylik ohälsosam aktivitet sedan vi tillbringat hela dagarna i skogen och på gården plockandes bär, hackandes nypotatis eller röjandes skog. Det sista man längtar efter då är sprit, speciellt hembränd. Nej, potatisen använder man till annat än finkel eller vad sägs om en bakad Asterix, stor som en offerdalsbondes knytnäve, med gräddfilssås med ishavsrom, skirat smör och räkor. Detta skjöljs ner med hemgjord svartvinbärsaft.

"Man måste dö för att födas på nytt" har Jan Boholm skaldat i en vacker sång. Sant. Potatisen är det tydliga exemplet på detta; den gamla finns kvar på blasten men har tjänat ut och gett liv åt nya som i sin tur kommer att gå samma väg under den kommande sommaren. Detsamma gäller oss människor. Man föds och hamnar till synes i en familj rent slumpmässigt. En del blir svarta, en del röda och en del blir vita. Andra blir direktörsbarn och en blir Bosse Ringholm (som tur är blir det endast en av sådan). Livet avverkas sedan och en del arbetar i sitt anletes svett, en del blir chefer på någon obskyr institution ingen känner till och arbetar inte i sitt anletets svett, och några blir arbetslösa. När pensionstiden kommer får en del ATP, en del får inte ATP t ex våra gamla mödrar som jobbade hemma och servade oss med hårt arbete helt oavlönat och ouppskattat av regerande politiker, och några skulle egentligen inte behöva någon pension eftersom dom tjänat så mycket under sin tid i arbete men dom får hur mycket som helst. Sedan kommer stunden vi inte ens får ha kroppen kvar, vi ska över på andra sidan. Vad händer då?

Vi alla människor är precis lika mycket värda oavsett hudfärg, kön eller etnisk tillhörighet. Detta kan aldrig upprepas nog ofta. Det är något vi alla borde kämpa mer medvetet för. En del startar ett parti för att kämpa för en synbart god sak vilket är hedervärt, men så småningom börjar makthungern och egoismen bli mer attraktiv än sakfrågan. Talibanfasoner, övertro på sin egen förmåga och utövande av härskartekniker hos ledarna fungerar självförstörande för ett sådant parti. Alla sunda med sunda åsikter skräms bort. Fi, Fi Fi!
En annan dåraktig fråga som kommer upp då och då är vem som var först i en viss landsända. ÖP:s kulturchef tog upp frågan i ÖP den 23 sept 2005. Att endast tänka tanken på vem som har mest rätt att få mest utrymme på en viss plats är att underblåsa motsättningar mellan grupper och på sikt binder man ris åt sin egen rygg. Vi måste lära oss att leva sida vid sida och vi borde förstå att vi har både rättigheter och skyldigheter, vare sig vi är svart eller vit (Blå Kongo eller Herta), man eller kvinna (King Edward eller Bintje), same eller infödd jämte (Rödgullöga eller Vitgullöga). Alla bär ansvar för detta. "Den som är utan skuld kastar första stenen" som en känd filosof uttryckte sig en gång i tiden.
Vi är alla lika förutom små små detaljer. Precis som "peran" som synes. En jämförelse mellan människan och potatis kan tyckas långsökt. Men det finns "surperan" och "sötperan" och en del potatis kan se väldigt vackra ut på utsidan men är ruttna inuti. Så visst finns det likheter?

Staffan Eriksson
Okt 2005

>Tillbaka till Nyhetsarkivet