Åsbonden
Det är
en gammal by som heter Tångeråsen. För mycket
länge sedan bodde där en bonde, som alla kallade Åsbonden.
Högst uppe på krönet låg hans gård,
som sades vara en borg. Medan alla grannar levde i fattigdom
och armod, hade Åsbonden det gott. Han hade vad andra
saknade: mat i överflöd. Han ägde en blid och
vacker hustru. Alla män, som kunde fånga en blicka
henne, blev smått förhäxade. Döttrarna
voro lika väna och fagra som sin mor. Sönerna vora
alla ståtliga och axelbreda som sin far.
Denna familj hade det gott så
länge de goda dagarna varade. Åsbonden samlade på
skatter och dyrbara föremål, av det som den tiden
fägnat.
När han varslat att ond
tid var i antågande, lät han hämta en urholkad
trädstam. I den stoppade han in det dyrbaraste han ägde
och rodde till en holme i Gärdesjön. Där grävde
han ner sina skatter och värdesaker så väl att
troligen ligger de kvar ännu, trots grönskimrande
mareldar, som syntes brinna på holmen fordomdags.
Åsbonden hade räddat
det som räddas kunde, men motgångar och sorger blevo
honom övermäktiga. Hans söner stupade i kriget
då jutar genomströvade och brände alla byar
i de jämtländska trakterna. Åsbondens matbodar
och härbren länsades och kreaturen togs ifrån
honom.
Det värsta kom sist då
hans vackra hustru och döttrar togs som byte och fördes
bort av krigsmännen. Om deras vidare öde fick ingen
veta. Någon hade sett Åsbondens ansikte förvridet
av sorg och grämelse, då han ensam stod och såg
sitt skövlade hem.
Månne hans tankar gick
till skatten på holmen? Eller hade den inget värde
längre? Kanhända famnade han med blicken den vida
utsikten ända mot Frösön. I sin krafts dagar
hade han ofta besökt Frösötinget och där
hade han hämtat sin vackra hustru en gång i ungdomens
vår. Åsbonden dog ensam på sin torva.
Anna i Larsgården
En annan sägen är den
om Anna i Larsgården. Den anses vara mycket gammal. Selma
Halvarsson har nedtecknat den.
Anna var enda barnet i Larsgården.
Hon lärde sig tidigt att arbeta. Man har sagt om henne
att hon kunde väva och spinna lin före 12 års
ålder.
Hon var vacker, glad och lekfull.
När Anna var lillflicka, kom en dag några kringvandrare
och ville ligga i hennes hem över natten. De hade en grann,
mörklockig pojke, som hette Jyllen.
Han lekte och sprang runt med
henne, hon före och han efter och tog tag i henne. Akta
dig du, sade han, när jag blir stor ska jag komma och ta
dig riktigt. Anna log, såg in i hans bruna ögon sägande:
gör det du Gyllen.
Anna ville tidigt lära sig
att sy, men hennes mor avrådde henne. Hon tyckte att Anna
så väl behövdes i ladugården för
att hjälpa till med kreaturen, samt vid bakning, spinnrock
och vävstol. Det fanns byskräddare att anlita om så
behövdes. Men Anna svarade: Jag ska väl gifta mig
nån gång och vill själv sy min bruddräkt.
Jyllen kan väl komma och fria till mig, sade hon på
skämt. Jyllen, sade hennes mor, det namnet är väl
utslitet för länge sen, du har jollrat om honom sen
du var helt liten.
Anna hade blivit en grann, ung
kvinna, som lärt sig sy så vackert för hand, att
man förvånades över hennes handlag. Hon var älskad
och avhållen av alla och sin moders högra hand.
Anna skulle gifta sig med grannens
Algot, och bröllopet stod för dörren.
Den svarta brudklänningen hängde färdig i kammaren
och den vita, spetsgarnerade underkjolen likaså.
Anna arbetade natt och dag, bittida
och sent med alla förberedelser för nästa dag.
Men hur brått det än var måste man äta aftonvard.
Sen skulle bröllopsdrickat avsmakas. Man var nyfiken på
det.
Anna tog trästånkan
för att gå till källaren och tappa i av den fina
drycken. När hon kom ut på bron var det skumt, det
var senhöstens skymning som sänktes över byn.
När Anna kom med drickstånkan
till bron, stod en man och en häst där. Mannen sade:
Nu kommer Jyllen och hämtar dig. O, så precis, sade
Anna, och satte drickstånkan på bron.
Mannen satte upp Anna på
hästryggen och red i galopp från gården. Då
kom någon ut och hittade det de sökte på bron,
och de fick dricka sig förnöjda.
Men Anna dröjde. Man började
söka henne överallt i den sena kvällen. Man sökte
henne i dagar och nätter, men hon var spårlöst
borta. Annas mor blev sjuk och dog av sorg, gården såldes,
fadern blev grubblande, men fortsatte att söka efter Anna.
Men man och man emellan erinrade
man sig att det var många som fått dela Annas öde.
Det fanns underliga makter, som lade beslag på både
folk och fä. Att Anna blev bergtagen var inte så underligt,
hon var både vacker och präktig.
I 25 år talades det ofta
om händelsen, men efter 50 år var den en sällsynthet
att någon mindes det. Nytt folk och nya seder växte
fram.
En sommardag stannade en gammal
kvinna framför Larsgården. Hon stod och blickade åt
alla håll, då unga frun kom ut. Är detta Larsgården?
frågade den gamla. Den hette Olsgården då vi
köpte den och förut hette bonden Jonas, sa frun. Då
kom en gammal man och lade sig i samtalet och sade att det var
flera som hade bott där. Det är flera hus, som är
borta sen Lars tid. En smedja och en förfallen bastu finns
kvar. Husen som nu finns byggdes på Jonas tid.
Då gillar jag inte att gå
in, sade den gamla kvinnan. I hela mitt liv har jag längtat
att se där min mor är född. Jag är Annas dotter.
Den gamle mannen blev alldeles
till sig. Dotter till Anna som kom bort, som blev bergtagen. Han
kom ihåg att hans föräldrar var bjudna på
Annas bröllop. Då sade kvinnan: Anna, min mor, blev
inte bergtagen. Hon var lycklig och fick den hon älskade.
Hon följde godvilligt med min far den aftonen då han
red härifrån med Anna på hästryggen. Mor
offrade allt för den hon älskade, och min far var hennes
barndoms Jyllen.
Allt har hon talat om för
mig. Om sitt hem och sin vackra hemtrakt, där man kan se
vida omkring. Min mor var så glad och lycklig i sitt hem
i Norge. Och jag är så lycklig och nöjd, som fått
skåda allt, som min mor såg före mig. Jag var
enda barnet, och nu är nog mina dagar snart räknade,
men tack gode Gud att jag fått se Tångeråsen.
Man såg henne sedan gå
bort. Mycket hade vunnits genom detta besök, tron på
bergtagning började försvinna.
|