Sägner

Det finns flera sagor och sägner om byarna bevarade. En sådan är den om Åsbonden i Tångeråsen. Selma Halvarsson i Mörsil, vars farmor härstammade från Tångeråsen, har skrivit ned berättelsen som hon fick höra den av sin farmor år 1897.

Åsbonden

Det är en gammal by som heter Tångeråsen. För mycket länge sedan bodde där en bonde, som alla kallade Åsbonden. Högst uppe på krönet låg hans gård, som sades vara en borg. Medan alla grannar levde i fattigdom och armod, hade Åsbonden det gott. Han hade vad andra saknade: mat i överflöd. Han ägde en blid och vacker hustru. Alla män, som kunde fånga en blicka henne, blev smått förhäxade. Döttrarna voro lika väna och fagra som sin mor. Sönerna vora alla ståtliga och axelbreda som sin far.

Denna familj hade det gott så länge de goda dagarna varade. Åsbonden samlade på skatter och dyrbara föremål, av det som den tiden fägnat.

När han varslat att ond tid var i antågande, lät han hämta en urholkad trädstam. I den stoppade han in det dyrbaraste han ägde och rodde till en holme i Gärdesjön. Där grävde han ner sina skatter och värdesaker så väl att troligen ligger de kvar ännu, trots grönskimrande mareldar, som syntes brinna på holmen fordomdags.

Åsbonden hade räddat det som räddas kunde, men motgångar och sorger blevo honom övermäktiga. Hans söner stupade i kriget då jutar genomströvade och brände alla byar i de jämtländska trakterna. Åsbondens matbodar och härbren länsades och kreaturen togs ifrån honom.

Det värsta kom sist då hans vackra hustru och döttrar togs som byte och fördes bort av krigsmännen. Om deras vidare öde fick ingen veta. Någon hade sett Åsbondens ansikte förvridet av sorg och grämelse, då han ensam stod och såg sitt skövlade hem.

Månne hans tankar gick till skatten på holmen? Eller hade den inget värde längre? Kanhända famnade han med blicken den vida utsikten ända mot Frösön. I sin krafts dagar hade han ofta besökt Frösötinget och där hade han hämtat sin vackra hustru en gång i ungdomens vår. Åsbonden dog ensam på sin torva.

Anna i Larsgården

En annan sägen är den om Anna i Larsgården. Den anses vara mycket gammal. Selma Halvarsson har nedtecknat den.

Anna var enda barnet i Larsgården. Hon lärde sig tidigt att arbeta. Man har sagt om henne att hon kunde väva och spinna lin före 12 års ålder.

Hon var vacker, glad och lekfull. När Anna var lillflicka, kom en dag några kringvandrare och ville ligga i hennes hem över natten. De hade en grann, mörklockig pojke, som hette Jyllen.

Han lekte och sprang runt med henne, hon före och han efter och tog tag i henne. Akta dig du, sade han, när jag blir stor ska jag komma och ta dig riktigt. Anna log, såg in i hans bruna ögon sägande: gör det du Gyllen.

Anna ville tidigt lära sig att sy, men hennes mor avrådde henne. Hon tyckte att Anna så väl behövdes i ladugården för att hjälpa till med kreaturen, samt vid bakning, spinnrock och vävstol. Det fanns byskräddare att anlita om så behövdes. Men Anna svarade: Jag ska väl gifta mig nån gång och vill själv sy min bruddräkt. Jyllen kan väl komma och fria till mig, sade hon på skämt. Jyllen, sade hennes mor, det namnet är väl utslitet för länge sen, du har jollrat om honom sen du var helt liten.

Anna hade blivit en grann, ung kvinna, som lärt sig sy så vackert för hand, att man förvånades över hennes handlag. Hon var älskad och avhållen av alla och sin moders högra hand.

Anna skulle gifta sig med grannens Algot, och bröllopet stod för dörren.
Den svarta brudklänningen hängde färdig i kammaren och den vita, spetsgarnerade underkjolen likaså.

Anna arbetade natt och dag, bittida och sent med alla förberedelser för nästa dag. Men hur brått det än var måste man äta aftonvard. Sen skulle bröllopsdrickat avsmakas. Man var nyfiken på det.

Anna tog trästånkan för att gå till källaren och tappa i av den fina drycken. När hon kom ut på bron var det skumt, det var senhöstens skymning som sänktes över byn.

När Anna kom med drickstånkan till bron, stod en man och en häst där. Mannen sade: Nu kommer Jyllen och hämtar dig. O, så precis, sade Anna, och satte drickstånkan på bron.

Mannen satte upp Anna på hästryggen och red i galopp från gården. Då kom någon ut och hittade det de sökte på bron, och de fick dricka sig förnöjda.

Men Anna dröjde. Man började söka henne överallt i den sena kvällen. Man sökte henne i dagar och nätter, men hon var spårlöst borta. Annas mor blev sjuk och dog av sorg, gården såldes, fadern blev grubblande, men fortsatte att söka efter Anna.

Men man och man emellan erinrade man sig att det var många som fått dela Annas öde. Det fanns underliga makter, som lade beslag på både folk och fä. Att Anna blev bergtagen var inte så underligt, hon var både vacker och präktig.

I 25 år talades det ofta om händelsen, men efter 50 år var den en sällsynthet att någon mindes det. Nytt folk och nya seder växte fram.

En sommardag stannade en gammal kvinna framför Larsgården. Hon stod och blickade åt alla håll, då unga frun kom ut. Är detta Larsgården? frågade den gamla. Den hette Olsgården då vi köpte den och förut hette bonden Jonas, sa frun. Då kom en gammal man och lade sig i samtalet och sade att det var flera som hade bott där. Det är flera hus, som är borta sen Lars tid. En smedja och en förfallen bastu finns kvar. Husen som nu finns byggdes på Jonas tid.

Då gillar jag inte att gå in, sade den gamla kvinnan. I hela mitt liv har jag längtat att se där min mor är född. Jag är Annas dotter.

Den gamle mannen blev alldeles till sig. Dotter till Anna som kom bort, som blev bergtagen. Han kom ihåg att hans föräldrar var bjudna på Annas bröllop. Då sade kvinnan: Anna, min mor, blev inte bergtagen. Hon var lycklig och fick den hon älskade. Hon följde godvilligt med min far den aftonen då han red härifrån med Anna på hästryggen. Mor offrade allt för den hon älskade, och min far var hennes barndoms Jyllen.

Allt har hon talat om för mig. Om sitt hem och sin vackra hemtrakt, där man kan se vida omkring. Min mor var så glad och lycklig i sitt hem i Norge. Och jag är så lycklig och nöjd, som fått skåda allt, som min mor såg före mig. Jag var enda barnet, och nu är nog mina dagar snart räknade, men tack gode Gud att jag fått se Tångeråsen.

Man såg henne sedan gå bort. Mycket hade vunnits genom detta besök, tron på bergtagning började försvinna.